Ett modigt beteende.

I veckan när jag var och tränade så blev jag tillrättavisad av en ung man i 20-års åldern.

Jag hade precis avslutat mina sista set med skivstång och benpress då han på ett väldigt artigt och trevligt sätt frågade om jag var klar med mina stationer? Jamenvisst svarade jag tillbaka, och var redan ett halvt steg på väg till nästa station.

Han ber mig då (igen väldigt vänligt och trevligt) att lyfta av vikterna så att det är rent när nästa person kommer dit - självklart tänker jag, det ligger helt i mina värderingar - Ändå hör jag mig själv gå i försvar med orden ”att jag får ju själv plocka av vikterna när jag kommer till stationen. Det blir mycket plock…"

Isak svarar mig då, fortfarande lika lugn och trevlig, - jo jag kan förstå att det känns tråkigt, men någonstans måste vi börja och vi måste alla hjälpas åt att ta ansvar för detta.

Där någonstans hade mina sinnen kommit ikapp mina värderingar, jag skrattar tyst åt mig själv och min dumhet och svarar med ett "självklart! jag köper fullt ut dina argument, du har helt rätt - jag ber om ursäkt” och gick tillbaka lite skämmigt för att rensa vikterna.

Det Isak gjorde berörde mig såpass att jag gick fram till honom efter några minuter. Jag presenterade mig och tackade för hans mod och ansvarstagande i att göra gymmet till ett trevligt ställe att vara på.

Att Isak var både modig och handlingskraftig på ett mycket trevligt sätt fick mig att vakna till i att jag själv fastnat i den inproduktiva kultur som till viss del råder på gymmen.

Glad och stärkt i mig själv, och av mig själv, tränade jag vidare och kunde med lätthet möta Isak igen. Vi visste ju dessutom båda två att han hade haft rätt från början medan jag för stunden fastnade i mig själv och min oönskan att erkänna att jag gjort fel.

Om någon tidigare gjort samma sak mot honom vet jag inte och det är heller inte viktigt. För någonstans måste vi ju börja att göra det som är rätt och hjälpas åt att göra jordelivet och arbetsplatser till en kul och trevlig plats att vara på.

Tack Isak!